Sedlighetslära 1

När jag var ung, så fick jag höra talas om den där pojken
som var irriterad över en klok gubbe som hade svar
på alla frågor som ställdes.
- Hur kan någon veta allt, tänkte pojken för sig själv,
när han var ute och lekte vid skogsbrynet.
Då fick ha se ett fågelbo i trädet och då kom grabben på
den perfekta frågan som skulle göra den kloke mannen
svarslös.
Låt mig nu se tänkte pojken…Om jag plocka ner en fågel-
unge från trädet och fråga om han kan svara på vad jag
har bakom min rygg. Säkert kommer han då att säga att
det är en fågelunge, men då kommer min lilla följfråga:
Är han död eller levande?
Svara gubben att fågelungen är levande, så håller jag fram
honom död och säjer han att fågelungen är död, så håller
jag fram fågeln levande.

Glad över att ha kommit på en fråga som inte den koken
mannen skulle kunna svara rätt på, så klättrade pojken upp
i trädet och plockade ner en fågelunge.
Genast sprang han hem till mannen och ringde på dörren.
Den kloke mannen öppnade genast dörren och när han fick
se pojken, så undrade han vad det var som hade fått pojken
att komma och hälsa på.
Jo säjer pojken, kan du säga vad jag har bakom min rygg?
Mannen sade genast att det var en fågelunge och då skrattade
pojken lite lurigt.
Jo sa han, det är rätt, men är han död eller levande?
Då tittade mannen pojken djupt in i ögonen och säger…
”Det beror på dig”

Nu skulle man kunna sammanfatta allt genom att säga, att så
här är det, även i det verkliga livet. Det är bara upp till dig själv
hur du vill att det ska se ut i slutändan.
Min ödmjukhet förbjuder mig att säga så.