En riktig apa

Jag är nog en av dom få i Sverige som har tillstånd
att ha en riktig apa hemma. För några år sedan köpte
jag ett positiv som jag skulle veva på. Tanken var att
ta upp dom gamla gårdsmusikanterna fallna mantel.
I samma veva, så ansökte jag om att få ha en riktig apa
som skulle följa med mig på mina spelningar.
I början fick jag låna en apa från en djurpark och jag satte
genast igång att träna honom.
Apan skulle ta emot pengarna, kronor, femmor och tior.
Däremot så skulle han tränas i att kasta iväg alla 50 öringar.

Apan hade stora problem med att lära sig skillnaden mellan
en femtiöring och en tia och vissa dagar gick det väldigt bra,
men oftast så gick det mindre bra.
Beslut togs att istället köpa in en radiostyrd apa och det var
nog ett bra beslut med tanke på alla protester som skulle
komma från djurrättsaktivister och sedan kunde apa bitas
riktig hårt också.

När den radiostyrda apan kom, så satte jag genast igång med
mina spelningar och alla tyckte att den radiostyrda apan var
väldigt kul.
Men det slog aldrig fel att varje gång som jag stod där på gatan
och spelade så kom det fram minst 10 personer som sa, att jag
borde haft en riktig apa istället.
Jag kunde inte låta bli att fråga dessa om dom sökte jobb.

Mina år som kringresande positivhalare lärde mig att inget har
förändrats på nästan 100 år. Det är fortfarande omöjligt att överleva
på denna verksamhet.
En man i Simrishamn kommer fram till mig, när jag står och spelar
på gatan där och berättade, att det var säkert 50 år sedan han senast
såg en positivhalare i den staden.
Jag nickade och gav honom ett leende tillbaka och tänkte inom mig
själv att det säkert kommer att dröja 50 år till, innan nästa idiot kommer.